Den stora bönehallen kröns av en 53 meter hög kupol som fyller utrymmet med mjukt ljus från Målade glasfönster. Den bärs upp av fyra massiva pelare och skapar en känsla av balans och lugn samtidigt som den visar Mimar Sinans mästerskap när det gäller proportioner och akustik.

Marmorn mihrab och minbar är utsmyckade med delikata Iznik-kakelplattor och geometriska sniderier. Ovanför dem pryds valven av gyllene arabisk kalligrafi av Ahmet Karahisari som förenar konst och andlighet i ett harmoniskt rum.

Den öppna innergården, inramad av kupolformade portiker och Marmorkolonner, speglar moskéns symmetri. I dess mitt står en marmorfontän som en gång användes för tvagning och som erbjuder ett fridfullt utrymme mellan staden och moskéns lugna interiör.

Bakom moskén ligger de utsmyckade gravkamrarna för Sultan Süleyman the Magnificent och Hürrem Sultan, dekorerade med levande Iznik-kakel och koraninskriptioner som återspeglar kejserlig nåd och hängivenhet.

Süleymaniye-moskén uppfördes i mitten av 1500-talet, under den ottomanska politiska, militära och kulturella storhetstiden. I det osmanska tänkandet fungerade sultanen som både kalif och världslig härskare, med ansvar för att upprätthålla gudomlig lag och social ordning. Moskéns enorma skala, perfekta proportioner och dominerande läge ovanför Gyllene hornet förstärkte dess roll som ett uttryck för kejserlig auktoritet och tro.

Till skillnad från västerländska katedraler som stod som isolerade monument utgjorde Süleymaniye centrum i ett stort külliye, ett självförsörjande komplex som integrerade gudstjänsten med det dagliga Samhällslivet. Här fanns fyra madrasor som utbildade lärda och tjänstemän, en läkarskola och ett sjukhus som byggde på tron att helande var en välgörenhetsgärning samt ett offentligt kök som serverade tusentals gratis måltider varje dag till fattiga, resenärer och studenter.

Süleymaniyes stora centrala kupol symboliserade himlen och förenade alla gudstjänstbesökare under en gudomlig plats. Sinan bäddade in tomma lerkrukor i kupolen och väggarna för att skapa en nästan perfekt akustik, så att predikningar och koranrecitationer kunde höras tydligt utan förstärkning. Till och med sotet från oljelampor samlades in och förvandlades till bläck för kungliga kalligrafer, ett stillsamt uttryck för hängivenhet som förvandlades till konst.